Sjömansbiblioteket

Det här är ingen vanlig intervju. Det här är en dialog med ett högre medvetande. Det här är det samtal vi alltid velat ha.

Journalisten Anna Lytsy började under en extrem livssituation att kommunicera med den universella intelligens – Kosmos – som Ami Sundeman kanaliserar. I sina personliga samtal med Kosmos fick Anna inblick i ett större sammanhang, som var alldeles för intressant och hoppingivande för att inte delge andra. För att förstå mer bad hon Kosmos om en intervju. Med uppriktig skepticism men även befriande humor krävde Anna svar på tidlösa frågor om människans lidande, alltings uppkomst och tillvarons innersta villkor. Utfrågningen pågick i tre år. Kosmosdialogerna är resultatet. Det här är något vi aldrig tidigare kunnat ta del av.

Det här är en intervju med universum.

Det jag talar om är ett slags lidande där den som lider har tappat hoppet. Ett lidande som man inte ser någon väg ut ifrån och där man känner att jag står inte ut, mitt liv gör för ont. Vad säger du till oss då, när vi är där?  Och då förutsätter du att ni kan höra, där och då?  Ja. För jag vill veta vad du svarar. Då skulle jag säga så här: Lyssna nu min kära vän. Det finns kärlek och det finns hopp och det finns tro även om du inte kan känna det just nu. Det finns en mening med ditt lidande, det finns en tanke bakom det. Du är din egen regissör, även om du har glömt bort det. Ha förtröstan, kärleken kommer att segra. Och då skulle jag säga att det är skitsnack. Det är ju jättemånga människor som dör mitt i sitt lidande. Kärleken segrade inte till slut för de dödsmisshand­lade barnen och mördade hatbrottsoffren. Det som segrade då var hatet. Ja, i just det livet var det så för just dem. Och det är det här som är problemet när vi talar med varandra, jag och människorna. Jag ser ju ert ”enda” liv här och nu bara som en fjärt i rymden, eftersom era riktiga liv är så oändligt mycket större. Men om vi ska tala bara utifrån perspektivet ”här och nu på jorden”…så står vi människor inte ut med att det inte blev någon kärlek till slut i våra ”enda” liv. Med att det inte blev någon försoning! Det blev inte medkäns­lan som segrade. Det blev en massgrav. Eller total förnedring. Ett söndersprängt hjärta!  Nu är det ju så här, Anna, att jag kan gå in i det du säger nu, i det du känner, i smärtan och i hopplös­heten. Eller så höjer jag mig från den nivån och ser på det som pågår utifrån ett annat perspektiv. Mitt perspektiv.  Ja, och det är bara det som är intressant för mig. Det andra behöver jag ingen hjälp med. Lida kan jag. Det vet vi ju redan själva hur det känns, vi människor. Bara alltför väl.  

UR BOKEN