Sjömansbiblioteket

Stefan Lindbergs debutbok är uppbyggd av åtta gåtfulla noveller med ett mycket eget tonfall och vitt skiftande teman. Kanske kan man kalla dem vardagsrealistiska med fantastiska och onda inslag. Just den flytande gränsen mellan verkligt och övernaturligt är kännetecknande. Flera av dem handlar om barndomen. Vem är den döde pojken på flygfotografierna?Hur blir man omtyckt av dagisbarn?Kan man förbli vänner, ensamma i rymden? Vad var det egentligen CP-Ulf såg där längst inne i skogen?Kan man rädda den italienske pojken från att sjunka ytterligare, eller måste vi trösta oss med dom nya rekorden? En del svar kanske ges i de här berättelserna från femtiotalets västgötska flyghangarer, uppehållsrummens myshörnor och världsrymdens mörker. Så här börjar Stefan Lindbergs presentation av sig själv för Svensk Bokhandel:"Det känns som om det mest var mulet. Jag var lycklig. Ett barn med outtömlig fascination för krig. Tuveraset, folk dog. Tjörnbron som gick av en natt. Jag och kompisarna spelade in fingerade nyhetsprogram på band för att behandla alla intryck, vi kunde inte prata om det. En morgon lurade jag in grannpojken i en koja i mitt rum och hånglade med honom. När jag var nöjd fick han gå hem. Vid Fredrikstens fästning blev jag av min nioåriga kusin beskylld för att vara antisvensk när jag påstått att Karl XII kunde man ha och mista. Han plågade folket med allt sitt krigande, hade pappa sagt. I tioårsåldern drabbades jag av ett neurosliknande tillstånd som varade i fem år, i femtonårsåldern började jag intressera mig för tjejer och sprit, tuffade till mig i allmänhet, blev hårdrockare och den mesta ångesten släppte."Han avslutar:"Men Tusen nålar handlar inte om sånt här. Den handlar mest om andra saker."