Sjömansbiblioteket

Det var som att gå på skare och då och då trampa igenom. Skaren var språket och lössnön där under all den sanning vi inte gav ord för. Det var en hopplös gång. Man skar sig, man föll omkull, sölade ner sig. Om man inte var viktlös. Om man inte kunde glida.

Det vackra huset i Stora Skuggan är alltid redo att beskådas. Kakelugnarna och den gedigna bordsskivan i ek, nyplockade vildrosor, ostindiska koppar och rena linnehanddukar på gästtoaletten. Stora vackra ytor, inga mattor, och en äppelträdgård runt knuten. Mamma och pappa och de två barnen är också redo att betraktas, en borgerlig författarfamilj som gärna och med van hand uppvisar sitt liv: kreativiteten, lyckan, skrivmaskinen och de nyplockade blommorna; dillpotatis på spisen.Men vad händer när ytan är allt? När språket används för att förhöja verkligheten? När kärleken kräver en motprestation, en lyckad och lycklig fasad? När idyllen i själva verket grundar sig i ett svek? Och hur säger man sanningen när orden är till för att dölja den?

Om man håller sig i solen är en uppgörelse med det man inte får tala om, med en uppväxt där sanningen definieras av hur väl man lyckas formulera sig. Om man hela livet balanserar på skaren – vad händer då man sätter ner foten?